solen går innan den är färdig. känslorna står stilla i den rosa promenaden och jag kan andas. men stannar jag så fastnar jag. jag fastnade där uppe och blev inte lämnad ifred. att vrida sig i smärta är inte bara ett uttryck och sår i själen gör ont överallt samtidigt. rädd för sig själv? jag är rädd för allt. rädd för taket, väggen, golvet och spegelbilden. men läskigast är den när ögonen blundar för allt det läskiga. då alla tankar visas på ögonlockens insidor likt en gammal film. där var längtan efter det man inte får längta efter. svart, kallt, och den där skammen. hur ska jag annars kunna sluta gråta? jag vill inte skämmas mer. lyft mig nu för jag kan inte stå. snälla.